Min Fismumme
Idag kom dagen jag fasat sen jag var nio år.
Jag vet inte hur många gånger jag krupit ihop till fosterställning och gråtit då jag tänkt på det.
Jag vet inte hur många gånger jag krupit ihop till fosterställning och gråtit då jag tänkt på det.
När jag var nio år, eller exakt den dagen jag fyllde nio år, så vaknade jag på morgonen med skön sång från mamma och pappa. Jag minns inte allt jag fick den morgonen, men att jag fick 150 kr, det minns jag mer än väl. Jag åkte till skolan, hade en helt fantastisk dag framför mig, skön sång och annat som det alltid bjöds på vid födelsedagar.
Skoldagen tog slut och mamma och pappa stod utanför skolan och väntade på oss. Vi skulle åka till McDonalds och äta. När det var gjort körde vi åt ett håll jag aldrig åkt åt förut. Vi kom fram till ett ställe där jag aldrig varit på förut. "Ta med er plånböckerna, det finns leksaker här!" Sa mamma medan vi klev ut ur bilen.
Jag var nio år och jag hade alltid drömt om att få ha ett eget husdjur. Mest av allt hade jag velat ha en hund, men efter ett besök hos moster Eva i Stockholm och jag fått en fin bok om kaniner, var det de enda jag ville ha. Jag studerade boken väl och lärde mig de allra viktigaste sakerna om kaniner, vilken mat man inte skulle ge dom och vilka olika raser där fanns.
Jag var nio år och jag hade alltid drömt om att få ha ett eget husdjur. Mest av allt hade jag velat ha en hund, men efter ett besök hos moster Eva i Stockholm och jag fått en fin bok om kaniner, var det de enda jag ville ha. Jag studerade boken väl och lärde mig de allra viktigaste sakerna om kaniner, vilken mat man inte skulle ge dom och vilka olika raser där fanns.
I alla fall, platsen vi hade åkt till var ett kaninparadis. Jätte lika kaninburar stod uppradade längst väggarna och där fanns fler kaninungar än vad jag nästan kunde räkna.
Jag skulle alltså få en liten kaninrackare! Eller "nin" som jag så nervöst och lyckligt uttryckte mig då. Efter jag vet inte hur länge bestämde jag mig för en liten kanin som inte gjort som alla andra kaniner, han låg kvar vid burkanten medan de andra tryckte sig mot väggen. Det räckte med att jag fick upp honom i famnen och jag visste att det var honom jag skulle välja. Min lilla Tompe.
Åtta och ett halvt år har gått sedan jag höll min bebi i famnen för första gången. Åtta och ett halvt år senare så håller jag honom för den sista.
Min bebbe tog sitt sista andetag idag. Sista gången jag fick röra vid hans varma, mjuka päls.
Jag kommer sakna dig, Poppe.
Kommentarer
Postat av: alice nordin
började gråta när jag läste !
Postat av: mikis
lilla poppe <3
Trackback
