KANELBULLAR OCH HÅR

Jag är lite depp. Tänker på hur fugly jag är. Hur fugly jag ALLTID tyckt att jag varit. Ända sen jag var en liten knodd har jag tyckt att jag varit ful. Drömde om tjejer med smala midjor och stora ögon, drömde att det var jag. Jag drömde att jag växte upp till en otroligt vacker busschaufför.

Jag har genom hela min uppväxt kämpat med min självkänsla. Byggt upp murar och låtsas vara stark, men på insidan mått dåligt och varit besatt av att tupera hår och gömma mina valkar. När jag var liten var jag den enda kanelbullen bland alla finska pinnar. Det var tufft och jag tänkte redan under lågstadiet att jag måste dra in magen för att se smal ut. Är inte de helt sinnessjukt! Jag var besatt av mitt utseende som 9 åring??

Hade dock en otroligt bra förebild som liten, min egen mamma. Pappa vart den enda i familjen som hade rakhyvel under min barndom. Hon har en gång i hela sitt liv rakat sin armhåla. Skitit i alla normer och bara kört sitt eget race. Modigt. Hade aldrig vågat de själv, även fast jag försöker.

Mina barn ska i alla fall få lära sig att utseendet doesn't matter. Så de så. 



But this is me, trying to be cute ;*

Gilla om ni tycker jag är söt (A)

RSS 2.0